Tack!

Det händer faktiskt ganska mycket nu. Folk som hör av sej hit och dit och sliter och drar. Och JA, jag VILL leka med er, men ni vet.. det där vanliga gnatet om dygnets timmar och trötthet och arbetet.

Och igår efter improteaterns två uppiggande timmar var jag överentusistisk och hoppade i lövhögar, kastade löv på både Linus och Kristina. Jag njöt.

men.... på vagnen hem ringde Hanna och meddelande att hon plockat upp min plånbok som tydligen smitit ur den halvöppna ryggsäcken som hoppade med mej. Vilken tur jag har som hade en Hanna några minuter bakom, tänkte jag.
Sen, på vagnen mot jobbet i morse började jag fundera på var mitt månadskort befann sig. Hm. Det brukar ligga löst bredvid eehh...plånboken. Och mitt pass. Fan. Borta. Måndaskortet - synd, mitt pass (å enda legitimation) FAN.

Jag panikringde mamma å frågade vad jag skulle göra. (japp, så gammal är jag.) Anländ till jobbet och miserabel över förlusten letade jag fram nummer till polis å tjafs, när plötsligt telefonen ringer. Det är den änglalika Nora som funnit både kort å pass, sen hitta.seat fram mitt nummer och sa "kom hit å hemtarom vettja". Typ. Jag blev GLAD.

Stressad på en snikig jobbhåltimma drog jag mej således till industrikvarteren på gamla almedalsvägen, hämtade grejerna å kunde inte sluta att tacka å le åt fina snälla Nora, som inte ens verkat tänka tanken att låtsas att bara passet varit där å utnyttja kortet själv. (hur ahde jag gjort?) Fast hon kanske redan hade ett nytt måndaskort. Eller var en god människa(?).
Sen vidare för att möta upp Hanna å den efterlängtade plånboken. Shit, vad låst jag blev utan den! Inga pengar, inget snus. Inte ens en blomma som tack till Nora. Jaja.