Då får jag användning av min gröna bolero

Per Gessles sång, som under spöregnsdagar i juli piggade upp och påminde om att vi hade ytterligare en sommarmånad framför oss, framstår nu som ett hån när den spelas i headsetlurarna.

"Juni, juli augusti, allt känns mycket lättare dåååå!"
Jaha, och nu är det september. Det betyder alltså att hösten slutligen är här. Och uppenbarligen, enligt Gessle, med den fördärvet.
Så vad göra? Gräva ner sej i en grop och vänta på att nästa sommar ska komma? Gå ut ur lägenheten med paraply och snart dyvåta gympaskor? Inse att ännu värre tider faktiskt kommer att komma (vinterslask i en havsnärliggande stad!!!) och därför njuta av nuet? Kanske bäst så.
Att gå ut på stan bland alla gråbeiga människor i besynnerligt lika gråbeiga kläder och acceptera den ständigt påtagliga förändringen. Värt ett försök.

Igår på spårvagnen, inklämd bland diverse nationaliteter, colougner och snygga tjejer läste jag gratistidningen Metro. Jag gladdes åt att mina fingrar ännu inte blivit stelfrusna av snöbollar samt åt den än så länge totala bristen på surlukt från våta lovikkavantar.
Tidningen hade ett moderepotage med sexiga tjejer i höga stövlar, djupa urringningar och vida kappor som kostar
2.500 bara för att få ta med till provhytten. Modehösten 2006!
Även frisyrers coolhetsfaktor diskuterades, eller snarare konstaterades, på mittuppslaget. Jag ögnade med halvt ointresse igenom artikeln, läste några textrader här och där, kollade på bilderna, färgerna, sminkningen och ...där.
Där var en bild som fick mej att liksom stelna till för en sekund. "Höstens heta luggar" löd rubriken. Bilden i mitten, med en snygg brud med snygg tröja och genomtänkt textrad under, kunde varit jag. JAG! Det var min lugg! Min frisyr! Den som jag i största underhållningssyfte efter en förlorad alfapetmatch på internet klippte till framför badrumsspegeln. Med en kökssax i handen hade jag tre veckor tidigare sett mina röda lockar falla ner i det våta handfatet, fastna i avloppshålet och på tvålen på porslinskanten. Nu plötsligt var jag modern, jag var inne, jag var rätt.
Jag tittade mej oroat omkring, ville se folk reaktioner. Hur deras ögon betraktade mej, mötte mej och min lugg. Hur de påverkades. Men inget. Det hade redan hänt! Här kämpar jag för att vara udda, sticka ut ifrån mängden och vara mej själv och vad får man för det? Vara med i mittuppslaget på ett moderepotage!?
Omfamnad av denna härliga korrekthet inom en fruktansvärt likriktad bild av hur människor är och ska vara blev jag plötsligt osynlig. Eller snygg. Accepterad på ett sätt jag inte känt på många år! Ingen gav mej skeptiska blickar, ingen sneglade mot mej och drog handväskan lite närmare bröstkorgen när jag satte mej på sätet brevid, ingen såg mej.
Mina tankar snurrade. Hur skulle jag kunna återfå min egna stil, mitt ego som visste att identifierade sej som mej?
Då får jag användning av min gröna bolero. Till sist!
Jag måste förtydliga att den är grön. Alltså inte mossgrön, inte trädbladsgrön utan GRÖN. Tillverkad och inköpt på en myllrande shoppinggata i Andorra, i ett sånt tillfälle som inträffar under nästan alla mina utomlandsresor. Jag ser något, gärna dyrt, stort och klumpigt, blir förälskad och köper det. Tänker att det liksom är gjort för mej. Sen, i en annan tid i ett annat land (oftast hemma i Sverige), känns det dyra inköpet nästan alltid så otroligt fel. Jag liksom slingrar mej i den gigantiska polska folkdräkten i grått, lägger en duk över de vackra porslinsäggen och statyetttigern jag köpte för ockerpris i Bombay varje gång jag får gäster och gömmer bolerojackan längst in i garderoben. Men nu skulle den komma att bli min räddning! Ett chockerande grönt inslag, så avvikande från modehösten 2006s vida kappor i beige och smink i "naturtoner".
Där på spårvagnen kändes det som en tung börda lättade från mina axlar. I den tokgröna korta dansjackan skulle jag garanterat synas. Inte vara en i mängden, återfå allas skeptiska blickar och brydda ansiktsuttryck. Slippa delta i likriktningen av bilden av hur en människa ska se ut.
Och allt detta trots min otroligt moderiktiga lugg!