Isak?

När jag åkte hem från stockholm till Göteborg mötte jag på Centralen en man jag träffade i somras. Han var "lärare" i vår poetry slamkurs på Peace&Lovefestivalen i Borlänge, och jag Fred och en cool Emil hängde kvar en del med honom och snackade och skrev och mötte en reporter och blev med på kort i tidningen.

Nu kom jag alltså gående från pendeltåget på väg upp mot fjärrtågen när jag stöter på honom, vi får ögonkontakt och han säger "Hej!", precis som om det var självlart att han visste vem jag var. Jag däremot, som ägnat mina sista månader åt kringflyttning och hysteri kände inte på en sekund komma på varför jag kände honom, för att jag kände igen honom var ju givet, och han är söt. Men istället för att helt normalt stanna och prata, som jag annars alltid gör , så reagerade jag så märkligt att jag sa "Hej..", flackade lite med blicken och gick därifrån. Jag vet inte varför. Jag kände mig som ett ufo och tänkte på nåt sätt att nej han känner ju inte igen mig och då kan jag ju inte prata...eeeh... han hälsade på mej..eeehh.. det kändes ungefär som att jag ahde en tomtemask på mig och trodde därför jag var totalt okänd för resten av alla människor. Eller nåt. Tänkte jag medan mina steg förde mig bort till ett betryggande avstånd från den mycket trevlige mannen.

ja, mina drag av socialmissanpassning blir tydligare dag för dag. Obehagligt men inte obegripligt. Och eftersom mina kontakter med söta män i övre 20-års åldern är högst begränsade till mina nära vänner och jag brukar vara nöjd så, så tror jag att det också var en bidragande orsak till mitt märkliga agerande. För de som inte känner mig kanske det inte låter så märkligt, men märkligt var det.

Sen satt jag och var lite förvirrad och snopen ett tag. Och saknade fred resten av den dagen.