jag tror jag håller på att dö. kroppen väger femhundra kilo mer än vanligt. jag orkar knappt gå och har ont överallt. synd

4 intressanta saker som hänt de sista dagarna

1.Flickan på vagnen
2.Nytt namn
3.Glasyrberoendet
4.eeehh...(gömde, ja just det!) Misslyckandet

1 och 4;
Jag börjar med 4:an, misslyckandet! Numreringen är bara efter mitt huvuds tankebanor, inte i tidsenlig ordning.
Misslyckandet handlar om de TVÅ texter jag igrå, fredag, fåterfick från min elaka mentor, med blyertstext "skriv om denna text" samt "skriv om denna texta också". Fan. Jag som alltid har så lätt för allt vad gäller skrivande och skolshit, men nu.. inte.
Så till 1:an, flickan på vagnen.
Punkt 4 drog ner mitt humör totalt. Jag var på väg hem med spårvagnen och fick verkligen anstränga mej för att inte börja gråta. Det låter löjligt men är väldigt sant, så hårt tog misslyckandet på mej. jag ringte nils sjuttioelva gånger utan svar och spädde då på min egna miserabilitet och började nästan gråta ännu mer. Mittemot mej satt en flicka. Kanske typ 15-17 år, kort blont hår och fräknar. Hon hade ägnat första fem minutrarna på vagnen med att smeta in lypsyl (el dyl) på sina läppar med förträfflig inlevelse. När jag så skulle gå av nästan snart tittade jag upp mot henne och mötte hennes blick. Hon tittade mej i ögonen och log. Ett fint leende som sa" jag ser att du är ledsen och jag bryr mej, men vet du, det komemr ju bli bra såklart!"
jag log lite utmattad tillbaka och flackade sen ner och ut med blicken. hennes fina brysejommedmänniskor-het gjorde att jag nästan ännu mer behövde gråta. det avr fint dock. Tack flickan!

2. I onsdags möttes wohngdeltagare från alla håll i vårt kök. Middag intogs och vi tog upp den högst problematiska frågan; hur fan sköter vi namnskiten?
Vi råkar nämligen vara 4 som bor ihop, varav tre av dessa heter malin, marin och maren. Jag upprepar;
Malin
Marin
Maren.
Förvirrande lika, så här kan vi inte ha det i längden.
Därför heter jag numera Charlie. Ett namn som hängt med i bakgrunden i många långa år, och komemr nu upp till yta alltså. Charlie.

Inför punkt 3 känner jag att mitt intresse tappats bort lite. jag gör et t försök ändå.

3. Jag visste vad det skulle innebära, men lyssnade inte på alla intensiva varningtecken. Det borde jag gjort..
När jag vaknade visstae jag vad som låg framför mej. En nflyttningsfest, och innan den bakning av inflyttningspresentmorotskakan. Den med vit glasyr. (det finns en jättegod med kolaglasyr oxå, red. anmärkning.)
Den vita glasyren, som består av margarin, mjukost naturell, vaniljsiocker å tusen kilo florsocker. (allt vegan såklart). Och den är SÅ god. Jag dör nästan. Förra gången den bakdes av mej, för mer än ett år sen vr jag beroende av glasyren i säkert en månad efteråt. Det är givetvis inget jag är stolt över. Kanske erkännandet här gör det lättare att undgå beroendet denna gång. Låt oss alal hoppas det.

Då får jag användning av min gröna bolero

Per Gessles sång, som under spöregnsdagar i juli piggade upp och påminde om att vi hade ytterligare en sommarmånad framför oss, framstår nu som ett hån när den spelas i headsetlurarna.

"Juni, juli augusti, allt känns mycket lättare dåååå!"
Jaha, och nu är det september. Det betyder alltså att hösten slutligen är här. Och uppenbarligen, enligt Gessle, med den fördärvet.
Så vad göra? Gräva ner sej i en grop och vänta på att nästa sommar ska komma? Gå ut ur lägenheten med paraply och snart dyvåta gympaskor? Inse att ännu värre tider faktiskt kommer att komma (vinterslask i en havsnärliggande stad!!!) och därför njuta av nuet? Kanske bäst så.
Att gå ut på stan bland alla gråbeiga människor i besynnerligt lika gråbeiga kläder och acceptera den ständigt påtagliga förändringen. Värt ett försök.

Igår på spårvagnen, inklämd bland diverse nationaliteter, colougner och snygga tjejer läste jag gratistidningen Metro. Jag gladdes åt att mina fingrar ännu inte blivit stelfrusna av snöbollar samt åt den än så länge totala bristen på surlukt från våta lovikkavantar.
Tidningen hade ett moderepotage med sexiga tjejer i höga stövlar, djupa urringningar och vida kappor som kostar
2.500 bara för att få ta med till provhytten. Modehösten 2006!
Även frisyrers coolhetsfaktor diskuterades, eller snarare konstaterades, på mittuppslaget. Jag ögnade med halvt ointresse igenom artikeln, läste några textrader här och där, kollade på bilderna, färgerna, sminkningen och ...där.
Där var en bild som fick mej att liksom stelna till för en sekund. "Höstens heta luggar" löd rubriken. Bilden i mitten, med en snygg brud med snygg tröja och genomtänkt textrad under, kunde varit jag. JAG! Det var min lugg! Min frisyr! Den som jag i största underhållningssyfte efter en förlorad alfapetmatch på internet klippte till framför badrumsspegeln. Med en kökssax i handen hade jag tre veckor tidigare sett mina röda lockar falla ner i det våta handfatet, fastna i avloppshålet och på tvålen på porslinskanten. Nu plötsligt var jag modern, jag var inne, jag var rätt.
Jag tittade mej oroat omkring, ville se folk reaktioner. Hur deras ögon betraktade mej, mötte mej och min lugg. Hur de påverkades. Men inget. Det hade redan hänt! Här kämpar jag för att vara udda, sticka ut ifrån mängden och vara mej själv och vad får man för det? Vara med i mittuppslaget på ett moderepotage!?
Omfamnad av denna härliga korrekthet inom en fruktansvärt likriktad bild av hur människor är och ska vara blev jag plötsligt osynlig. Eller snygg. Accepterad på ett sätt jag inte känt på många år! Ingen gav mej skeptiska blickar, ingen sneglade mot mej och drog handväskan lite närmare bröstkorgen när jag satte mej på sätet brevid, ingen såg mej.
Mina tankar snurrade. Hur skulle jag kunna återfå min egna stil, mitt ego som visste att identifierade sej som mej?
Då får jag användning av min gröna bolero. Till sist!
Jag måste förtydliga att den är grön. Alltså inte mossgrön, inte trädbladsgrön utan GRÖN. Tillverkad och inköpt på en myllrande shoppinggata i Andorra, i ett sånt tillfälle som inträffar under nästan alla mina utomlandsresor. Jag ser något, gärna dyrt, stort och klumpigt, blir förälskad och köper det. Tänker att det liksom är gjort för mej. Sen, i en annan tid i ett annat land (oftast hemma i Sverige), känns det dyra inköpet nästan alltid så otroligt fel. Jag liksom slingrar mej i den gigantiska polska folkdräkten i grått, lägger en duk över de vackra porslinsäggen och statyetttigern jag köpte för ockerpris i Bombay varje gång jag får gäster och gömmer bolerojackan längst in i garderoben. Men nu skulle den komma att bli min räddning! Ett chockerande grönt inslag, så avvikande från modehösten 2006s vida kappor i beige och smink i "naturtoner".
Där på spårvagnen kändes det som en tung börda lättade från mina axlar. I den tokgröna korta dansjackan skulle jag garanterat synas. Inte vara en i mängden, återfå allas skeptiska blickar och brydda ansiktsuttryck. Slippa delta i likriktningen av bilden av hur en människa ska se ut.
Och allt detta trots min otroligt moderiktiga lugg!