jag vaknade just upp från åtminstone tre väldigt jobbiga och obehagliga drömmar. nu vekar jag ha glömt den första, kanske för att ge plats åt den sista som var lång och ull av ett aha-shit-uppvaknande.

jag och mamma och pappa och min barndomsvän madeleine är i nåt land, västerländskt (?), kanske usa. det är mycket folk och alla står i en klunga och väntar på något, jag tror det är biltvätt. Stämningen är lugn och glad. Madde står bakom mej och lksom kramar om mej bakifrån. Vi har innan dess sett nån som kört jättefort och när det börjar anlända polisbilar so omringar oss bakifrån låtsas pappa att de letar efter honom. Han gör roliga miner och vi gömmer oss lite bakom en bil, fnissar.

Det börjar trycka på lite bakifrån, folk ger plats för en lång rad us-armysoldater i beiga kläder som störtar in, in under bilmackstaket och in i det här RUMMET, som kan vara biltvätten eller servicestation eller så. Alla skojar lite om soldaterna. Folk börjar knuffas mer bakifrån och jag och Madde komemr ifrån mamma o pappa. Vi knuffas in i ryggen på en ganska bred mörk kille. Äh, vi går in, säger han. Vi förjer med, men han hindrar sej precis när han sett in i rummet.
- Akta er! Gå inte in!
jag och madde bestämmer oss för att försöka stanna kvar här ute, medan folk börjar bli less och trycka sej in genom dörrspringan. Mamma och pappa är borta. Då hör jag att klungan är omringad av män med k-pistar som skriker och hotar alla framåt, på nåt annat språk. Jag ser paniken i killen framför oss ögon - han vet vad som händer där inne och vill inte tillbaka! lötslig ser jag också in. Där ligger människor ihjälskjutna i högar, människor skriker och blöder och dör. Då skjuter nån oss i ryggen. genom madeleine och in i sidan av min rygg. jag inser att det är min enda chans. Jag falelr ihop under henne och blöder på riktigt men låtsas vara död. Alla andra slaktas. jag är den enda som verkar leva.

Min iskalla insikt är den att hur mycket jag än föraktar usa och framför allt deras militära politik så skule jsut de vara på min sida. Jag är västerländsk och vit. varför skulle inte just jag kunna råka ut för bombdåd riktat mot vårt västerländska leverne? nej jsut det. det finns ingen anledning. med en k-pist och stress i ögonen frågar man nog inte först. och dessa beigeklädda slaktade amerikanska soldater var vår räddning. nu var dom för få.
fan, det finns altid et vi-och-dom. måste man alltid välja sida?