Det är nånting som kryper i min kropp. Och kryper och kryper. Men jag tror det är bra. Jag tror fan att det är bra!

Okej

Oj, vad livet är bra ibland!
trevliga luncher, fina studier, fina sambos och fina översovningar! Jobb och ekonomi är väl på gränsen till katastrofalt, jag minst sagt simmar i byråkrati just nu, men det får vara så. Det är okej. Jag är okej. Jag behöver inte lyckas jämt, jag får också vara svag och lite svajig, vacklande. Det är okej.

Skulderblad

Jag borde inte lyssna på sån här musik. Ane Brun är inte bra för psyket. I köket spelat technoblipp, inte heller det bra. Men i alla fall inte lika depressivt.

Igår var jag så ledsen på Göteborg. vad gör jag för fel? varför....äsch. Jag vet inte. Borde verkligen inte bry mig.

Och J. Jag saknar J men vet inte hur jag ska förhålla mig. Till det, till nåt.

Scapa är här, det är trevligt. med rinnande kladdkaka och vaniljsås. Och A-k och C var här i fredags innan Fête, jag var trött men glad. Sportstilin' .

Min mage är arg och rädd. Jag borde engagera mig i mina ansökningsprov till scenhögskolan men jag orkar inte. Tänker "snart, snart snart..." Orken kommer störta över mig, fylla mig full.

ute är det snö. Jag är förlamad. Nu måste jag snart gråta. Men igår så innan jag klev av vagnen till stormen så log hon som jag log mot innan, timmar innan, å dansgolvet. Hon tyckte nog jag var lite söt. Jag är det. jag är söt och smart och bra. Men jag fäller krokben för alla. vet inte hur eller varför. Inbillar mig att jag är ofarlig och inte för på. Inte för mycket, inte för engagerad. men i det jag inte borde storma över blir det kaos. jag är fan för mycket.

L är borta, kanske borta. Vet inte hur det gick till. Och R var liksom där, men sen var jag ärlig och hn har nog ångest. eller bara... vet inte.

men snart kommer nils hem och kramar mig igen. Jag behöver det, hans kramar som tröstar och bär upp mig. Då kan jag vara sur och grinig och muttra men vi älskar varandra endå. Alltid Vi gråter när vi sårar oss. Vi är vänenr, oh vänner. Prestigelöst.

Jag skakar lite, vill isoleras, men inte ensam. Idag är jag kall och rädd. För mycket kaffe. För mycket snus, för lite pengar. Soc is a bitch, in a bad way.

"Sätt den inbillade arbetarfoten under skulderbladet på det inbillat störtade inbillade kapitalet!"

hon hatar mig nu.

Dröm

Och så drömmer jag om hästar, hur de sparkar efter mig. På vägen i backen, framför Alfs hus. I hagen först, sen liksom ligger jag i dikeskanten. Veronica och Anne-britt är där, de skrattar, är elaka. Maja blir jättearg och slår en häst som sparkar och siktar mot mitt huvud, kanske Kalle. Jag förstår ingenting.

Sen drömmer jag att mina tänder är lösa. De går att vicka på, mina framtänder och en till bredvid dem. Jag minns att jag blev förvånad i drömmen, för de borde inte vara lösa. Trots att de gör ont.

Kanske var det därför jag fick en ångestattack på spårvagnen. Hatar offentligheten. Jag ska bygga en mur och hoppa in i den. Hoppas att jag blir fogmassa.

Isak?

När jag åkte hem från stockholm till Göteborg mötte jag på Centralen en man jag träffade i somras. Han var "lärare" i vår poetry slamkurs på Peace&Lovefestivalen i Borlänge, och jag Fred och en cool Emil hängde kvar en del med honom och snackade och skrev och mötte en reporter och blev med på kort i tidningen.

Nu kom jag alltså gående från pendeltåget på väg upp mot fjärrtågen när jag stöter på honom, vi får ögonkontakt och han säger "Hej!", precis som om det var självlart att han visste vem jag var. Jag däremot, som ägnat mina sista månader åt kringflyttning och hysteri kände inte på en sekund komma på varför jag kände honom, för att jag kände igen honom var ju givet, och han är söt. Men istället för att helt normalt stanna och prata, som jag annars alltid gör , så reagerade jag så märkligt att jag sa "Hej..", flackade lite med blicken och gick därifrån. Jag vet inte varför. Jag kände mig som ett ufo och tänkte på nåt sätt att nej han känner ju inte igen mig och då kan jag ju inte prata...eeeh... han hälsade på mej..eeehh.. det kändes ungefär som att jag ahde en tomtemask på mig och trodde därför jag var totalt okänd för resten av alla människor. Eller nåt. Tänkte jag medan mina steg förde mig bort till ett betryggande avstånd från den mycket trevlige mannen.

ja, mina drag av socialmissanpassning blir tydligare dag för dag. Obehagligt men inte obegripligt. Och eftersom mina kontakter med söta män i övre 20-års åldern är högst begränsade till mina nära vänner och jag brukar vara nöjd så, så tror jag att det också var en bidragande orsak till mitt märkliga agerande. För de som inte känner mig kanske det inte låter så märkligt, men märkligt var det.

Sen satt jag och var lite förvirrad och snopen ett tag. Och saknade fred resten av den dagen.

Dagarna går, tiden rukkar förbi hyggligt greppbar.

Just nu är jag arbetslös och fattig, men ganska nöjd. Jag promenerar, dricker kaffe, läser manus och borstar tänderna. Sover en stund, går upp 7 varje morgon i fall att.

Nu ska jag till Kellys. Jag har linne och skjorta och slips och nu börjar jag svettas. Ska försöka vara där en stund utan att dricka öl. Vi får se hur den föresatsen håller sig. heh. För mest vill jag just nu dricka öl och röka skit och sova bort en dag och njuta av min kropps existens och mina sinnens frihet, men jag har ju lovat mig själv att skona min kropp från de flesta droger och alkohol i minst en månad. En borde hålla vad en lovar.

det kommer inget.

4 januari har varit en mestadels bra dag.

Vaknade med fortsatta tecken på denna i vår lägenhet återkommande förkylning. Börjar seriöst tro att det finns nåt i väggarna alt. obemärkligt drag från mitt fönster. Jag trodde det var en envist kvarhängande slemförkylning som gått över lagomt till jullovet, men redan efter första natten hemma var den tillbaka. Kändes övertydligt.

Mina föresatser för dagen inbefriades ej, men jag råkade istället på tre vackra vänner på humanistfiket, dröjde mej kvar ganska länge, bokade in en framtida vändejt med fina mina och strosade sen lycklig ner längs avenyn och köpte ett svindyrt månadskort. Med detta nyinskaffade verktyg tog jag sen en busstur till prinsgatan och slank in å den så välbekanta hagabion.
Där bedrev jag sinenrligt umgänge med mina kära vän annie. jag ät lasange i över en timma och vi pratade om livet och relationer och avklarade släktmiddagar. och skrev ett brev på swahili till vår gemensamma låtsassyster. Duktigt. Och vi postade det i ett stort kuvert med frimärke. Glömde först skriva dit adressen i en diskussion om asociala känslor och deprissoner, men kom på oss och printade dit det. Många långa rader.

Sen skulle jag simma men klockan hade blivit tängning så jag placerade me och en kaffekopp lite för 11 kronor på en stol vid ett bord fast kaffet stod iochförsig på bordet inte stolen. Och jag sjönk ner i min bok tills jag kände mej berusad av koffein och en massiv trötthet och slukades in i en bowlingmatch. (match? fel ord kanske..)
sen återkom mina vänner 4 stycken efter indisk middag. oc vi bowlade. jag var bra i början men slutade nästsist. sen åkte jag hem och de med fast åt andra hållet och de bor ju ihop och det gör ju inte jag.
och nu försöker jag väja ut monologer och lyrik till detta kommande intagningsprov och jag är mäkta ringrostig och osäker trots att jag vet att jag är bra bra bra.

på ett konsumkvittos baksida står det "jag är bra!" med rött bläck och det sitter på min spegel.

*Ingen annan människa kan såra dej utan ditt medgivande.

Det är du som väljer att tolka vad de säger och hur DU ska påverkas av det.

Jag skapar min egen verklighet.