Ljuset

Ibland så önskar jag ju som sagt att allt ska bli lite rödare. Och igår på väg hem från underjorden såg jag detta sken och ville bara försvinna i det. Bara försvinna. För jag blir så liten och förvirrad. Alla minnen som studsar upp, att jag aldrig får lämnas ifred. Känslan i bussen och alla som viskar bakom ryggen. Människor som förväntas säga saker de kanske inte gör. Gråta mot bussfönstret tills halsen dör. Eller där i gränden att jag var så svag hade jag aldrig vetat. Att han fick ner mig på marken så enkelt och att en full människa kan bli så stark.

Och sen förvirras jag i mina egna inbillningar. "jaha, en man, Okej. Men då är det ju inte så konstigt att hn blir kåt på mej. för hade hn varit kvinna hade det ju varit märkligt. för de dömmer ju, dömmer ju och tillrättavisar. Uprätthåller hur en ska och bör se ut." Så tänkte jag utan att jag hann stoppa det. Och tänkte mer som var luddigt och märkligt. Men allt måste sättas i rätt situation ju. I sitt rätta läge.

Och jag är känslosam och har kanske lite pms. Dricker kaffe å äter choklad. Är trött och vill ut i den andasvänliga luften men blir kvar. Blir kvar och väntar på att bli upplyft. Bli älskad. Bli godkänd och bekräftad. Och jag svär över hur jävla osund jag blir ibland.

Och nej Lg, det är ingen fara.
Nu visar min dator färgglada ikoner. Jag fick middag av min bror och fruktsallad av maren och ola. Igår gröpte marìa ett hål i mitt bröst. ett hål av minnen. Av jeppe å färnebovåren och gävle jävle gävle och allt med det. ett språvagnsnamn. Men jag mailade just anna och det är kanske det viktigaste. Det allra viktigaste. Att inte glömma det som egentligen betyder nåt.

Och kanske borde jag rycka upp mej och göra nåt konstuktivt.